Och så kom dom, finally! Som jag väntat. Dom ramlar in med alla sina väskor, tv-spel, datorer och golfklubbor. Å jag märker att jag spinner som en nöjd kattmamma. Dom är här nu hos mig. Dom har fattats mig. Jag säger till sonen att jag bestämt mig för att inte ta det personlig att dom så sällan är hos mig.
- Precis så är det, säger han. Inte personligt alls. Hade du bott kvar i huset hade vi varit mer med dig än med pappa.
Jag vet att det är så. Men nu, just nu spinner jag och känner mig hel en stund.
4 kommentarer:
Ååå förstår dig, shit va jobbigt, samtidigt så förstår man ju dom..
Skönt att dom är där nu iaf.
Japp... kan inte bli bättre just nu. :)
åå så väl jag känner igen din kattmamma känsla..blir varm långt in i hjärteroten..det är som om lägenheten varit lite död och sen kommer dom o blåser liv i den....kram!
Så är det..precis så.
Skicka en kommentar