Kl. ett i natt ringde telefonen.
Moa: Jag tror det är lika bra att ... sover kvar här för han har druckit så mycket så han har kräkts.
Maken: Det tror inte jag. Jag hämtar.
Imorse vid frukost.
Jag: Hur är det idag da?
Sonen: Det är ok. (petar i havregrynsgröten...) Jag är inte så hungrig bara. (lite grön i ansiktet)
Jag: Så det blev inget knulla igår då. Ha ha ha ha ha
Sms:ade Moa i morse och tackade henne så mycket. Jag väljer att se detta från den positiva sidan, ungarna vågar ringa hem. Känns tryggt.
3 kommentarer:
Härligt att höra !
Håller helt med, det finns inget viktigare än att barnen vågar ringa, vågar berätta.
Då känner jag mig som en bra mamma.
Har just läst en annan tonårsmammas blogg om hennes vedermödor och inställningen är så totalt annorlunda, vill inte länka dit för jag tror hon uppfattar det som kritik. Jag kommenterar aldrig hos henne numera för vi är mil ifrån varann i synen på tonåringar.
Skönt att läsa dig, jag känner igen mig och får bekräftelse på att vi är fler som har lite samma syn på livet och barnen.
Det har varit ett av mina mål, att barnen alltid ska våga berätta. Kändes som jag fick lite kvitto på att vi lyckats ganska bra.
Jag minns inte hur vi s a s "hittade varandras bloggar" men kände bara att jag måste förtydliga mig att jag absolut inte menar "tre flickor" bloggen, man kunde ju få den associationen när jag nämnde tonåringar.
Nope det här är någon betydligt längre norrut i vårt land.
Skicka en kommentar