Första dagen på jobbet då slog den till. Sorgen. SORGEN. Som en svarta djävla matta har den dragit in. Jag gråter och gråter och det går liksom inte över.
Katten död. Mor död. Roger död. Så djävla mycket död att man blir helt matt. Sitter vid vattnet på lunchen och gråter. Och pratar med SDB, hon försöker trösta. På samma sätt jag försökte trösta när hon ringde från Öland och var förtvivlad. Vi är bra för varandra SDB och jag.
Kommer hem från jobbet och dottern spelar The River med Brucan och jag börjar naturligtvis gråta. Min kloka dotter tröstar mig och säger att det är helt ok att vara ledsen. Att man måste släppa ut det.
Jag bara undrar, när fan ska det sluta rinna tårar?! Nån gång måste dom ta slut, så man får börja typ torrgråta. Tur att jag har mina helsvarta Gucci! Jag kan gråta både på bussen och tunnelbanan, fångar bara upp tårarna i förbifarten. Ingen märker. De ser bara hulkningarna.....
2 kommentarer:
Ååååååå stackare, tröstar och kramar om dig.
Håller med klokdotter, man måste få vara ledsen, det är ok.
Tyvärr kommer dödsfall oftas i tre. Det kommer att bli bättre.
Kram
Så då är jag färdig med dödsdalen för en stund då? Det låter jättebra för snart finns det ingen ork kvar till just det ämnet. Tack!
Skicka en kommentar