Nu har liten mor bestämt sig. Idag har hon varken ätit eller druckit. Jag frågar om hon inte vill ha en isbit att suga på. Sluta tjata, säger liten mor. Då förstår jag. Hon har bestämt sig.
Mor har fått eget rum. Hon delade med en riktig pain in the ass-tant. Sköterskorna förstod och flyttade liten mor. Nu ligger mor ensam i mörkret. Hon tycker det är skönt. Jag tror hon bara väntar. Å jag går sönder bit för bit.
4 kommentarer:
Å herregud vad jag känner med dig. Jag minns när jag jag satt och väntade. Med pappa. Det gör så ont att man till slut inte känner någonting.
Tack för omtanken från dig (och din gud). Det behöver jag nu.
Jösses, mina tårar rinner med dig, skulle inte överleva ngt sådant känns det som.
Det finns inte ord.
kram//Sabina
Tack Sabina.
Det är ändå konstigt hur man fungerar. Jag glömmer bort det ibland. Det är lite märkligt. Som om man bara kan känna viss mått av smärta. Kanske som Yvonne säger. Det gör så ont att man till slut inte känner någonting.
Skicka en kommentar